söndag 22 april 2012

Tjärnen

 I november hade tjärnen lagt sig till ro, isen var seg och genomskinlig.Det kändes lite otäckt att gå på isen och se botten....som liten flicka fick jag följa med "storpojkarna" och klubba lake i "vika"...jättespännande tyckte jag att det var och inte var jag rädd för att gå på den genomskinliga isen.
Idag såg tjärnen ut som på bilden. Isen är alldeles porös och flera vakar syns. Om ni tittar noga på bilden ser ni måsarna...vilket skrik och skrän...nästan som en hockeypublik.


Jag har läst en bok Den väglösa dalen skriven av Göte Haglund (i sin tidiga ungdom var min mor piga hos den prästen, hon var nog bara 14 år då)  

Göte Haglund var född 1908 i Kuppramåla kommunistergård i Älmeboda i södra Värend och uppvuxen i grannsocknen Långasjö, där fadern var kyrkohede och sedermera kontraktsprost. Efter studier i Växsjö och Lund prästvigd för Luleå stift. I sex år var han kontraktsadjunkt i Ammarnäs...båda mina föräldrar konfirmerades av  honom.

Han skriver en  berättelse om bl.a "Grönåsnila"och kan ni tänka er, jag minns denne "Grönåsnila"

Prästen hade fått låna en båt i Skirknäsför att fara ner och titta till kyrkbygget ytterst i sjön.En kilometer ovanför kyrkplatsen låg Grönås eller Åkernäs, det första nybygget vid Överstjuktan, där en gång Laisokkens slagit sig ner när han tröttnade på renlivet. Det var Laisokkens sonson Nils,"Grönåsnila", som nu bodde där med sin hustru Sara och två pigga ungdomar. Nils var omtyckt av alla, osjälvsisk och hjälpsam som han var. Han mötte alla med ett gott leende men det var bara när det var helg och högtidsom leendet lystes upp av ett par rader bländande vita tänder från det där tandgarnityret som han köpt av en gårdfarihandlare. Det passade väl inte riktigt så då var han alltid lite mindre pratsam än vanligt.Det var inte lätt att komma förbi Grönås utan en pratstund med Nils för så fort han fick se eller höra en båt ute på sjön sprang han ner till stranden och vinkade till sig båtfararen, det fick vara känd eller okänd. Prästen hade lärt sig att uppskatta de där pratstunderna så han hade redan lagt in en sådan i tidsschemat.
Så satt de där på trappan till den grå knuttimrade stugan,Nils och hans präst, medans Sara kokade kaffe inne i köket. Solen lyste så vackert på strandbrinken på andra sidan sjön där kyrkan började höja sig över knotiga björkar. I norr smög björkskogen så mjukt upp mot Guvertfjäll men i söder reste sig tvärbrant Karnesvaare, Korpberget, där ett par svarta korpar höll på med sina flyktlekar under en blå himmel, liksom för att motivera bergets namn.
-Visst har du grant här, Nils, och ännu grannareblir det väl när det vita kyrktornrt reser sig på andra sidan sjön. Jag hade ju först tänkt mig ett enkelt knuttimrat kapell som de första kyrkorna här uppe i Lappmarken men när jag visade arkitekten ett par kamerabilder härifrån och han fick se Karnesvaare, sa han: "Där måste vi ha en riktig kyrka som lyfter sin spira högt upp mot himlen".
-Ja, nog ä dä grant hänna. Hänna har ja leve hela mitt liv å hänna vill ja dö en gång när Herran tyck ja ha leve nog läng. Men att dä skull stå en kyrka på gäran där tjyvgubben Svalls höll te! Om nu Svalls kunn se kyrka skull han nog sno sej i sin grav, var den nu ä för ingen vet ju vars han for när dä där frumtimre i Tärna kaste ut han. Han var ju farfars plågoande.
Forts följer...

//UllaMona

3 kommentarer:

annette sa...

Vet Du vad fiskmås heter på Gotländska, det heter "mave" och det kaller dom en del turister för, bara gapar, skriker och skitar ner;)
Nu går Du väl inte ut på isen hoppas jag, annars är det ju än idag så att det lockar det mej lite att "plurra" på vårisarna!
Intressant läsning ur Din bok, ser nästan hur prästen och Nils sitter där och pratar, ser fram emot fortsättningen.

Under dagen idag (när jag jobbat) så har solen lyst, nu när jag kom hem så vräker regnet ner;)

Ha en fin kväll!

Kramen

Ingrid sa...

Vad roligt att läsa en bok där du känner till trakterna och han det skrivs om *ler*.

Huga för vårisar *farligt farligt*.

Jag såg fotot på dig och sönerna på FB. Jättefint foto.

kram

Black Iris sa...

Men vilket härligt inlägg..
Det är nog inte på många platser numera som man säger gårdsnamnen ihop med namnet.

Kram Maidi